Mobiltelefonen
En kort novell om Alex och Mimmi
__________________________________________________
- Å vänta! Jag tror jag fick ett sms. sa Mimmi och fiskade upp mobilen ur fickorna.
- Vem hade trott annat. muttrade Jens.
Mimmi ignorerade sin pojkvän och låste upp telefonen. Ett omedvetet leende spred sig över hennes läppar när hon läste sms:et.
- Det är ifrån Alex igen va? Kan han inte låta dig vara i fem minuter? suckade Jens.
- Äch! Han är faktiskt på väg till sin första riktiga jobbinterjuv. Han är skit nervös skriver han.
- Ja, men måste du i sådana fall svara när vi har en lunchdejt?
Mimmi tittade upp frågande på honom.
- Jag vet inte om jag skulle kalla det här för en dejt.. Vi sitter hemma hos mig och äter korv och makaroner. Sen behöver han mitt stöd just nu.
- Han behöver alltid ditt stöd! Om du kunde, skulle du till och med hjälpa han med att stiga upp på morgonen, klä sig själv och äta sin frukost!
- Nu är du larvig. sa Mimmi kort och svarade snabbt på sms:et.
- Men det är sant! Det tar inte mer än fem minuter innan han antingen ringer dig, sms:ar dig eller kommer och hälsar på här! Kan han aldrig låta dig vara!? sa Jens argt.
- Men ge dig! Det är inte så att det är bara han som hör av sig till mig. Jag hör av mig minst lika ofta till han som han gör till mig.
- Som om det skulle göra saken bättre!? Du anar inte vad du sätter ut mig för när du håller på så här.
- Nej det gör jag inte. Berätta för mig, hur kan det vara så jobbigt för dig att jag pratar med andra människor än du?
- Om det ändå var fler människor! Men neeeej. Det är Bara Alex. Det är Bara han som du ringer till och umgås med när du inte är med mig.
- Spelar det verkligen någon roll att jag bara hänger med just en person? Alex är min bästa vän och..
- Bästa vän?! Inte ens två magneter är så när varandra som ni är! Det är så självklart att det är någonting mellan er!
Mimmi reste sig upp hur stolen och slog händerna i bordet.
- För sista gången! Det är inget och kommer aldrig bli något mellan mig och Alex! Han är som min lillebror jag aldrig fick. Jag älskar honom och det finns inget som kan få mig att sluta det. Men det betyder inte att jag inte älskar dig.
Jens tittade på henne med hård blick och sa:
- Som att någon skulle tro på den där visan.
- Vad vill du jag ska göra då?! Sluta prata med Alex? Ignorera honom och sluta vara med han?! Varför inte be mig sluta andas när du ändå håller på?!
- Allt jag ber om är att du släpper in någon annan i ditt liv också! Men nej, det finns bara plats för din kelsjuka, ynkliga patetiska lillebror.
Mimmis hand flög i en båge i luften och lämnade ett växande rött märke på Jens kind.
- Försvinn. väste hon och tittade upp på honom med tårar i ögonen. Jag vill aldrig se dig igen.
Jens ställde sig upp och lämnade den lilla lägenheten utan att säga ett ord.
Alex kände hur det vibrerade i fickan och han tog upp mobilen och läste snabbt igenom det meter långa sms:et.
Han svarade snabbt, vände på klacken och satte fart till Mimmis nya lägenheten.
Han visste att Mimmi var ledsen, han visste att inte borde känna så, han visste att Mimmi behövde honom nu. Men ändå kände han att en börda ännu en gång lyftes ifrån honom och ett leende spred sig över hans läppar.
Noveller
Vem kommer du gifta dig med? ~ Alex och Mimmi
Hon öppnade den röda dörren och steg in.
- Är det du Mimmi? hördes en mörk röst ifrån köket.
- Helt rätt! svarade hon glatt medan hon dansade av sig skorna.
Hon kunde höra hur en massa små fötter började springa mot henne.
- Mimmi! skrek de tre trillingar i kör samtidigt de kastade sig i hennes famn.
Hon lyckades lindra fallet med sin fria hand när alla fyra dundrade ner i golvet.
- Hej era galningar! skrattade hon medan hon såg på de tre lyckliga ansiktena som mötte henne.
- David Daniella och Dimitri! Vad har jag sagt om att anfalla Mimmi innan hon ens har tagit av sig båda skorna? suckade deras pappa när han kom stressad ut ifrån köket.
- Men det är okej för Mimmi. sa David.
- Ja! Hon gillar våra kramar! sa Dimitri.
- Heller hur Mimmi? sa Daniella.
- Mhmm, det gör ju inget om jag får ta av mig båda skorna innan jag får mina kramar. Tycker ni inte? sa Mimmi med en lugn ton.
De tre D:na tittade sorgset ner och gick av henne.
- Förlåt oss. sa de i kör.
Mimmi ställde sig upp. Tog av sig alla ytterkläder och tog ett djupt andetag.
- Nu vill jag ha mina kram.... började hon glatt.
Utan att ens hinna klart meningen innan de tre var över henne igen.
- Välkommen Mimmi! sa de i kör och medan de kramade om vad de än fick tag av henne.
Deras pappa suckade glatt och sa:
- Du har verkligen bra hand om dem, Mimmi.
- Jag har tur att de gillar mig. sa hon och log.
- Men nu tror ja ni får släppa Mimmi. Vi skulle ju just äta mellis, eller hur?
- MELLIS! skrek barnen i kör och sprang in till köket.
- Vill du ha Mimmi? frågade han henne.
- Nej det är lugnt. Jag åt innan jag kom. Jag antar Alex är på sitt rum?
- Jodå! Fråga om han är hungrig, i sådana fall får han komma upp och ta någonting.
- Det ska jag fråga honom Patrik. sa hon medan hon gick ner för trappan.
Patrik följde henne en stund med blicken men var tvungen att avbryta när han hörde något falla i golvet ifrån köket.
- Vad håller ni på med nu då? ropade han in till köket.
- Inget! hördes tre röster i kör tillbaka.
- Det är det aldrig... mumlade han tyst för sig själv och gick in i köket.
Mimmi öppnade dörren till Alex rum och möttes av totalt mörker. Den enda lyskällan kom ifrån tv:n och vad de fördragna gardinerna inte kunde täcka. I tvåmans soffan som stod mitt i rummet satt Alex. Han hade inte ens märkt att hon hade kommit in i rummet. Koncentrationen var totalt fixerad på tvskärmen som visade något nytt zombiespel han hade visst kommit över. Hon gick mot soffans rygg och lutade sig försiktigt sig över soffkanten. Hon inspekterade hans samlade profil. Ett elakt leende spred sig över hennes ansikte. Hon lutade sig närmare honom. När hon bara var några centimeter ifrån hans öra viskade hon försiktigt:
- Buu.
Alex skrek, hoppade högt och tappade kontrollen. Mimmi började skratta så mycket att hon var tvungen att ta stöd mot soffan.
- Gör inte så där! sa han förtvivlat och tittade på henne.
- Börja lägga märke till när folk kommer in i ditt rum då. sa hon och gick mot golvlampan som stod vid soffan och tände den.
Alex kisade till av det plötsliga ljuset och la ena handen över ansiktet.
- Sen borde du inte ha de så mörkt här inne. Det kommer seriöst skada dina ögon.
- Tsk. Skräm inte slag på en och sen kom med råd om deras hälsa. Det funkar inte så vet du. sa han.
Hon ryckte bara på axlarna.
- Men jag ger dig det i alla fall. Och här kommer ett till: Din gubbe håller just få sin hjärna uppäten.
Alex vände sig snabbt mot tvn.
- NEEEJ!
Han kastade sig efter kontrollen och försökte desperat få zombiserna ifrån sig.
- Det är sååååå ditt fel om jag dör nu! Jag har inte sparat på evigheter! sa han panikartat.
Mimmi suckade och drog kontrollen av honom.
- Låt mig fixa det då. sa hon och började slå ihjäl zombiz.
Alex la armarna i kors och muttra nått i stil med: Det är inte kul om du ska göra allt.
- Ta de lugnt, jag ska bara se till att du inte dör. Sen får du gå och dö som du vill.
Alex muttrade lite till, men lät henne spela så det i alla fall fanns en chans för honom att överleva.
Några minuter senare hade hon lyckas rädda gubbens skin och gav tillbaka kontrollen till Alex.
- Du behöver inte tacka. sa hon och reste sig upp.
- Det tänkte inte jag heller. sa han och började spela igen.
Hon tittade fundersamt på han, log och sa:
- Du vet du inte behöver berätta för dina kompisar i skolan att jag spelar lite på din gubbe?
- Jag vet! Med då måste jag ljuga... Får jag aldrig spela mina spel själv? sa han överdramatiskt.
- Hade du hellre velat dö och varit tvungen att göra om allt?
Han svalde, men svarade inte. Det behövdes inte. Hon fortsatte sin väg mot bokhyllorna som stod på andra sidan väggen. Där bland de olika serietidningarna, manga och tvspel letade hon. Hon tog för sig de första fem böckerna av serien One Piece av Eda Oda och gick tillbaka till soffan. Hon satte sig på andra sidan av soffan och la upp fötterna. Alex sneglade åt hennes håll och log.
- Har du inte redan läst den där serien typ 5 gånger?
- Bara 3 faktiskt. Men den är så sjukt bra. svarade hon.
- Vi måste verkligen skaffa oss några nya serier. sa han med en suck.
- Kanske.. svarade hon svävande.
Han log igen. Hon var redan långt borta i seriens värld. Han visste, att bara om några sekunder skulle hon lägga sin fot över hans lår. Sen skulle hon börja ta bort det rödbruna håret som fallit ner i ansiktet på henne.. bita på sin tumnagel..
Som om det var en tillbaka spolad film, kände han hennes fot läggas över hans vänstra lår. Han sneglade åt hennes håll och såg hur hennes högra hand reste sig mot hennes ansikte och förde sitt hår bakom örat. Sen såg han också hur hon började små tugga på sin tumnagel.
Han log för sig själv och tänkte:
"Jag har nog lite för bra koll på henne egentligen."
Hon la ner den första volymen och tittade upp. Alex var fokuserad på sitt spel igen. Just nu var han vid något gammal blodig lagerhus. Musiken var dämpad och man kunde höra gubbens andetag. Hon tittade på klockan på handleden, hon hade varit där i ungefär 25 minuter. Alex lade visst märke rörelsen och tryckte på paus.
- Har du sparat? frågade hon.
- Jo, bara för en liten stund sen.
Han stängde ner spelet och gick upp för att ta ut skivan ut konsolen.
- Konstigt att de inte har kommit ner än. sa han.
- Det har haft Mellis där uppe så.
- Ahaa. Det förklarar.
- Jo, din pappa undrade om du också ville ha. sa hon.
- Berättar hon en volym senare. sa han och skrattade.
- Äsch. Du är väl stor nog för att förstå när du ska äta?
Han log mot henne och gick mot bokhyllan. Där plockade han ut det nyaste Mariospelet.
- Kanske. Men man ska aldrig vara säker. sa han.
- tjat tjat tjat. sa hon medan hon formade sin vänstra hand som en mun och rörde den som om det skulle va hans.
Alex satte in Mario i konsolen och startade det.
- Hur många gånger har du klarat ut det här nu? frågade hon och gömde undan serierna under soffan.
- Tre tror jag.
- Dags att skaffa ett nytt snart kanske?
Då hörde de små, försiktigt tassande fötter komma ner för trappen. Alex och Mimmi såg på varandra, log och tittade tillbaka till tvn. De kunde höra viskade röster utanför dörren och små fnitter. Som om de aldrig hörde nått fortsatte de kolla på tvn. Med ett milt brak flög dörren upp och tre stycken små kanonkulor sköts ut ifrån den.
- ANFALL! skrek de tre rösterna i kör.
- Ånej! Vi blir anfallna! utbrast Mimmi.
- Tre mot två! Hur ska det gå? fortsatte Alex och la försiktigt ner kontrollen.
Daniella och David kastade sig på Alex medan Dimitri tog sig an Mimmi. David tog tag om båda Alex händer och höll fast de så hårt han kunde medan Daniella kittlade honom längs revbenen. Alex skrattade och försökte försiktigt ta sig loss. Dimitri hade börjat kittla Mimmi runt halsen som fick henne att fnittra otroligt mycket.
- Vi har dem! utbrast David glatt.
- Jasså det tror ni? sa Alex och bröt sig försiktigt ur Davids grepp.
Han tog den Daniella under ena armen medan han lyfte upp David med den andra. Sen la han de försiktigt på soffan och kittlade dem båda på magen.
- Nej! Dimitri! Hjälp oss! skrattade Daniella högt.
- Vi kommer! sa Dimitri.
- Vi..?
Plötsligt kände han hur någon betydligt starkare än en liten femåring tog tag i hans högra handled och befriade Daniella.
- Har du bytt lag Mimmi? sa han förbluffat.
- Vad kan ja säga? De betalar bättre. sa Mimmi stöddigt och höll Alex i ett järngrepp.
- Nu! Kittla honom! sa Mimmi uppjagande till de tre D:na.
Plötsligt låg Alex på golvet, ner hållen av Mimmi och med sina tre yngre syskon över sig. Han skrattade och splattrade, men han kunde inte komma lös.
- Ge du dig? frågade Mimmi.
- Aldrig! svarade han.
De tre barnen log stort och fortsatte kittla honom. Allt ifrån på magen, till vid revbenen, till under fötterna och under hakan.
- Ger du dig?!
- Ja! Jag ger mig! utbrast han i ett försök att få undkomma.
- Ni hörde honom. Han har gett upp.
De tre barnen slutade kittla honom, reste sig och började hoppa upp och ner.
- Vi van Vi van Vi van! tjoade de i kör.
Utmattad låg Alex kvar på golvet. Han tittade upp på Mimmi som log sitt elaka leende mot honom.
- Jag kan inte förstå hur du får mina egna syskon att vända sig emot mig. sa han.
- Vad kan ja säga? Jag är full av charm. svarade hon och hjälpte honom upp.
Han borstade av sig och tittade på sina fortfarande hoppade små syskon.
- Vill ni spela lite Mario nu?
- Ja! svarade de i kör och sprang mot soffan.
Att ”spela” Mario ur deras perspektiv, var att se på när storebror Alex spelade.
Så när de alla satt i soffan tog Alex upp kontrollen och började spela.
Efter en stund så frågade Dimitri, som satt närmast Mimmi i den lilla soffan:
- Mimmi, älskar du Alex?
Alex kände hur hans puls plötsligt ökade och hur han blev varm i ansiktet. Han kände hur hans andetag blev oregelbunden och hur hans händer skakade.
- Klart jag gör. Jag älskar Alex lika mycket som jag älskar dig och David och Daniella. svarade hon glatt.
Alex kände hur hela kroppen slappnade av. Andningen kom tillbaka och han kunde just rädda Mario ifrån att falla ner i lavan.
- Men vem ska du gifta dig med då?
Alex tittade på sin lillebror, och såg hur Mimmi gjorde det samma.
- Hur menar du nu? frågade hon fundersamt.
- Vem av oss kommer du att gifta dig med när du blir stor? frågade han bestämt.
- Ja! Kommer det att bli jag, Dimitri, Daniella eller Alex? frågade David lika bestämt.
- Ja... jag gifter mig väl med den som vill gifta sig med mig. svarade hon glatt.
- Med mig alltså! sa David och Dimitri i kör. Nej med mig! fortsatte de.
Mimmi skrattade och försökte hindra de bråk som höll på att bryta ut.
Alex andades ut och tittade tillbaka på spelet.
"Hon skulle aldrig ha tagit en sådan fråga från ett barn så seriös ändå." tänkte han.
Han tittade ner på sin lilla syster, som inte sagt något på en stund.
- Du då Daniella? Vill du också gifta dig med Mimmi? frågade han lite på skoj.
- Jag har funderat på det. svarade hon allvarligt. Men jag tror inte det.
- Jasså? Varför inte det då?
- Jag gillar dig nog mer. sa hon och lutade sig mot honom.
Han kände hur det grep tag i hans hjärta och han höll på att föra Mario ner i lavan igen.
- Du är bara för söt! sa han och log mot henne.
Hon log tillbaka och de två fortsatte spela Mario medan Mimmi fick ta hand om de två bråkade bröderna.
- Är du säker på att jag inte ska följa dig till bussen? frågade Alex en gång till.
- Det är lugnt har ja sagt. Det är onsdag! Mitt i veckan, vad skulle kunna hända? svarade Mimmi medan hon drog på sig sin högra sko.
- Jag kan annars köra dig vet du. sa Patrik.
- Det är lugnt. Jag kan inte låta er både bjuda på mat och köra hem mig. Jag ringer när jag har kommit hem så ni vet jag är hemma, okej?
- Jag antar det få duga. sa Patrik med en suck.
Alex skruvade på sig lite. Han visste att hon inte skulle böja sig, så han nickade även om han inte riktigt var okej med det. Hon drog på sig den andra skon och jackan.
- Vi synes imorgon va? sa hon glatt.
- Jorå. Fast då kan vi väl gå till bokhandeln? Vi måste ju köpa någon ny serie för dig att läsa. sa Alex med ett snett leende.
- Och ett nytt spel för dig att spela. sa hon tillbaka.
- Synes direkt efter skolan då!
- Som vanligt! sa hon glatt och drog ner handtaget.
- Hej då Mimmi! Om dina föräldrar ringer så kan du väl hälsa ifrån mig och Emma? sa Patrik.
- Inga problem! Hej då! sa hon och gick ut.
När dörren stängdes efter henne satte sig Alex ner på hallgolvet. Hans pappa la sin hand på hans axel.
- Jag vet. Jag hatar också att hon ska behöva gå hem och komma hem ensam.
Alex nickade bara intygande. Han visste mer än någon annan varför Mimmi kom hit varje dag istället för att gå hem. Han önskade bara att han fick följa med henne hem, bara för att se att hon var okej. Men han visste också att han nog aldrig kommer få göra det.
__________________
