Mobiltelefonen
En kort novell om Alex och Mimmi
__________________________________________________
- Å vänta! Jag tror jag fick ett sms. sa Mimmi och fiskade upp mobilen ur fickorna.
- Vem hade trott annat. muttrade Jens.
Mimmi ignorerade sin pojkvän och låste upp telefonen. Ett omedvetet leende spred sig över hennes läppar när hon läste sms:et.
- Det är ifrån Alex igen va? Kan han inte låta dig vara i fem minuter? suckade Jens.
- Äch! Han är faktiskt på väg till sin första riktiga jobbinterjuv. Han är skit nervös skriver han.
- Ja, men måste du i sådana fall svara när vi har en lunchdejt?
Mimmi tittade upp frågande på honom.
- Jag vet inte om jag skulle kalla det här för en dejt.. Vi sitter hemma hos mig och äter korv och makaroner. Sen behöver han mitt stöd just nu.
- Han behöver alltid ditt stöd! Om du kunde, skulle du till och med hjälpa han med att stiga upp på morgonen, klä sig själv och äta sin frukost!
- Nu är du larvig. sa Mimmi kort och svarade snabbt på sms:et.
- Men det är sant! Det tar inte mer än fem minuter innan han antingen ringer dig, sms:ar dig eller kommer och hälsar på här! Kan han aldrig låta dig vara!? sa Jens argt.
- Men ge dig! Det är inte så att det är bara han som hör av sig till mig. Jag hör av mig minst lika ofta till han som han gör till mig.
- Som om det skulle göra saken bättre!? Du anar inte vad du sätter ut mig för när du håller på så här.
- Nej det gör jag inte. Berätta för mig, hur kan det vara så jobbigt för dig att jag pratar med andra människor än du?
- Om det ändå var fler människor! Men neeeej. Det är Bara Alex. Det är Bara han som du ringer till och umgås med när du inte är med mig.
- Spelar det verkligen någon roll att jag bara hänger med just en person? Alex är min bästa vän och..
- Bästa vän?! Inte ens två magneter är så när varandra som ni är! Det är så självklart att det är någonting mellan er!
Mimmi reste sig upp hur stolen och slog händerna i bordet.
- För sista gången! Det är inget och kommer aldrig bli något mellan mig och Alex! Han är som min lillebror jag aldrig fick. Jag älskar honom och det finns inget som kan få mig att sluta det. Men det betyder inte att jag inte älskar dig.
Jens tittade på henne med hård blick och sa:
- Som att någon skulle tro på den där visan.
- Vad vill du jag ska göra då?! Sluta prata med Alex? Ignorera honom och sluta vara med han?! Varför inte be mig sluta andas när du ändå håller på?!
- Allt jag ber om är att du släpper in någon annan i ditt liv också! Men nej, det finns bara plats för din kelsjuka, ynkliga patetiska lillebror.
Mimmis hand flög i en båge i luften och lämnade ett växande rött märke på Jens kind.
- Försvinn. väste hon och tittade upp på honom med tårar i ögonen. Jag vill aldrig se dig igen.
Jens ställde sig upp och lämnade den lilla lägenheten utan att säga ett ord.
Alex kände hur det vibrerade i fickan och han tog upp mobilen och läste snabbt igenom det meter långa sms:et.
Han svarade snabbt, vände på klacken och satte fart till Mimmis nya lägenheten.
Han visste att Mimmi var ledsen, han visste att inte borde känna så, han visste att Mimmi behövde honom nu. Men ändå kände han att en börda ännu en gång lyftes ifrån honom och ett leende spred sig över hans läppar.
